När Ville var nyfödd sov han tillsammans med oss i vår säng på natten. Inte i sin säng som vi hade fått för oss att han skulle göra och ställt i ordning flera veckor innan han föddes med nya lakan och gosedjur och mobil och hela köret.
Det gick ju faktiskt ett antal månader innan vi började använda Villes säng över huvud taget. Det var enklast så och så var det ju så himla mysigt att sova tillsammans. Jag tyckte det alltså. Jag kan inte svara för de andra två.
Nu har ju Ville sedan en tid tillbaka i alla fall sovit i sin säng, i sitt eget rum och han har inga som helst problem med det heller förstås. Han sover som en stock som vanligt på nätterna. Ibland hojtar han till på kvällen och vill ha nappen men sen är det oftast lugnt fram till morgonen. Nappen ska vara med. Greja lite med filten och gärna gosa in huvudet i hunden som han fått från faster Tina.
Det är skönt att allt funkar så bra. Att han gillar att sova. Att han är trygg nog att kunna sova lika bra själv och oavsett vart vi är. Men för min egen del... visst saknar jag lite att sova tillsammans. Ibland händer det att vi lägger vi oss med honom och vilar på eftermiddagarna. Men det är på kvällen, när han ligger och sover i sitt rum, som jag kan komma på mig själv med att sakna honom. Ibland går jag tillochmed in och tittar bara för att jag saknar honom. Och luktar lite på Villelukt och klappar lite på mjuk Villekind. Ja så kan det vara.
/Line
