Jag har skrivit ihop det jag vill minnas om vad jag tänkt och känt om den här graviditetens kroppsliga förändringar.
Ja, vad hände egentligen i kroppen när jag blev gravid? Det var liksom inte bara en mage som började växa. Hormonerna har levt loppan där inne och ställt allt på ända. Andra verkar inte se det men jag ser - jag är inte samma längre. I början hajade jag till när jag såg mig i spegeln, lite skrämd av att jag inte kände igen mig riktigt. Något med ansiktet var annorlunda. Huden förändrades på något sätt.
Kroppen kändes också annorlunda ganska snart. Blodet ökar ju fascinerande mycket i mängd när man blir gravid, kroppen kräver mer syre, man blir andfådd, trött och det var en omställning att plötsligt inte kunna hålla samma tempo i uppförsbackarna.
Jag fick tidigt ganska ont av foglossning och har haft mer eller mindre ont i ryggen/höfterna sedan vecka 14. Det är ändå något jag lärt mig leva med och det blev lite bättre när jag begränsade min rörlighet. Jag fick helt enkelt sluta med aktiviteter som att springa, hoppa, ta stora steg, sitta länge på en stol, komma upp från golvet eller sängen eller göra hastiga rörelser. Jag har fått en helt ny förståelse för hur det måste kännas att bli gammal och inte kunna komma upp när man ramlat eller varför de rör sig så himla långsamt så att man kan tro att de står stilla om man inte tittar noga.
Det var tufft en period i våras när jobbet kändes tungt, järnet var lågt och jag gick hem och grät av trötthet och värk varje dag. Janne är en ängel som har ork att ta hand om både mig och allt annat i sådana situationer.
Det långsammare tempot i kombination med mitt vanliga sug efter god mat och sötsaker gör förstås att jag ökat i vikt (mer än bara bebis, moderkaka, fostervatten och blod). Jag tror att jag äter något mer än vanligt också även fast jag inte fått några cravings efter något konstigt som jag inte brukar äta annars. Jag passar på att unna mig extra mycket tårta, våfflor, glass och sådant förstås när man ändå bara ska bli större. Det är skönt. Bry sig kan man göra sen. Törstigare än vanligt är jag förstås eftersom blod och vätska och fostervatten ska öka i mängd och bytas ut hela tiden. Ibland har jag vaknat och känt mig lite lätt bakis och uttorkad, fast förstås utan att ha fått en enda droppe vin kvällen innan. Nu när det närmar sig slutet börjar tyngden bli lite mer påtaglig för kroppen och i synnerhet fötterna som oftast värker ordentligt efter en promenad. Det närmar sig 20 kilos viktuppgång. Ni gulliga som påpekar att jag ser ungefär lika ut som innan fast med en liten rund mage, har nog bara glömt hur jag såg ut:
En smalis var jag ju faktiskt innan allt började på allvar. Jag hade själv glömt hur jag såg ut tills jag häromdagen återfann den här bilden som är tagen dagen efter vi fick veta att vi väntade barn. Men jag har förtroende för att jag kommer att gå ner det mesta igen efter barnet är fött.
Något som varit lite spännande är att brösten växt såpass mycket och man har fått lov att köpa ordentliga BH-ar för första gången någonsin. Det var nästan lika spännande som att se magen växa i början.
Allt det här med magen är förstås en intressant del av graviditeten. Jag har förstått att många gravida kan störa sig på kommentarer om magens storlek, människor som tar sig friheter att klämma på magen eller gissningar om barnets kön baserat på magens form. Jag har inte tyckt att folk varit jobbiga med sådant alls. Det bemötande min mage fått av omgivningen har känts välvilligt och gulligt. Och vart börjar och slutar egentligen min mage längre? Innan jag blev gravid tänkte jag mig nog att magen skulle växa ut som en slags böld från kroppen, en extra del av mig själv. Men så är det ju inte. Livmodern och barnet känns som någonting bortanför min egen kropp även fast det växer inuti kroppen och tar plats från allt som normalt sett brukar vara där. Tarmar, muskler, lungor och sådant flyttar sig och den nya, mjukare, rörliga, oformliga magen kan ge ett visst obehag - särskilt när jag ligger på rygg av någon anledning. En slags alien-känsla helt klart.
Jag förstår nu att man inte tycker att det är gulligt med gravidmage på sig själv, när man inte känner igen så mycket av sitt forna jag utan mer betraktar sig själv som en rätt otymplig behållare. Händerna på magen är inte där för att markera och stoltsera med magen (vilket jag lite smått irriterat kunde tänka om gravida tidigare), utan för att hålla emot en sparkande fot, bära upp en tungt studsande mage, klämma på delar som inte känns som de brukar, klappa lugnande på människan där inne av oro att den kanske inte ska trivas i sin trånga miljö eller så har händerna helt enkelt hamnat på magen för att det inte längre finns utrymme att vila armarna i knät eller i kors.
Ofta när jag går på stan eller sitter på bussen eller någonstans nu för tiden så känns det som att människor tittar mycket. Det är väldigt gulligt när folk gratulerar eller kommenterar magen, reser sig för att man ska få sitta eller tittar efter lite extra så att man har det bra. Det är fint. Jag tar inte illa upp när folk bryr sig.
Men när man känner sig stor som ett berg och alla kläder blivit för små och man går på stan i en helt vanlig klädaffär och försöker hitta något som inte är för litet och för tight att ha på sig och superspinkiga fjortisar tittar medlidsamt eller rent utav förvånat på en så känner man sig bara fel... fel och utanför. "Vad gör hon här?" får man för sig att de tänker. "Borde hon inte sitta hemma i sina mjukisbyxor istället för att gå här och tro att hon kan komma i några av de här kläderna?" inbillar man sig att de säger till varandra i smyg. Haha.. det är lite komiskt men då kan jag plötsligt känna mig utsatt. Så har det hänt att jag går till KappAhls bigsize-avdelning eller någon mammaklädesbutik och handlar istället för att få känna mig hemma även om kläderna inte var särskilt snygga egentligen. Jag fegar ur och anpassar mig.
Det kanske ibland kan låta som att jag inte uppskattar att vara gravid... och nja... det är förstås dubbelt. Jag är fullkomligt överlycklig, sprudlande över tanken på att jag har fått äran att bära vårt barn och kroppens alla förändringar är spännande tecken på att den växer och att det går närmare målet. Dessutom skulle jag ju säga att jag haft en enkel graviditet, utan illamående, komplikationer eller stora svårigheter.
Men graviditeten är givetvis inget jag skulle vilja gå igenom utan längtan och drömmen om det stora, viktiga och verkliga som ska komma efteråt.
En av de stora lärdomarna med graviditeten har varit att jag har fått med mig en större förståelse, respekt och ödmjukhet inför andra som har ont eller svårt att röra sig, inför andra gravida och inför deras starka, fina partners som förstår och stöttar.
//Line
