Ville är lite över en månad gammal och jag har insett en ganska intressant sak med förädraskapet än så länge. Det är mer jobb med tuttarna än med barnet. För att slippa smärta ska man jobba som sjutton med tekniken, amma i olika ställningar, klämma, duscha varmt, massera, lufta, pumpa, använda snäckor, värmekuddar, uppsamlingskopp, amningsnapp, handdukar, salva, SPC-flakes, Ipren...
Det är inte alls mysigt eller härligt att amma. Gå inte på det när folk säger så. Det är svårt, smärtsamt, blött, kladdigt och begränsande. Jag har svårt att se hur det skulle kunna vara på något annat sätt. Det har blivit lättare än i början och jag känner inte längre ångest inför varje amningstillfälle men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att älska det. Nu kan det hända att oförstående människor får för sig att jag inte älskar mitt barn för att jag inte älskar att amma mitt barn eller att jag helt enkelt gör fel. Men efter hjälp och råd från massa underbara människor på BB, amningshjälpen, BVC och en rad kunniga supermorsor så har jag förstått att jag inte gör något fel utan tvärtom har en bra teknik.
På BVC har de sagt att jag kan få hjälp att sluta amma men kokad som jag är så tror jag fortfarande på de som säger att det går över och blir bra snart. Jag tar det dag för dag, natt för natt. Huvudsaken att pojken växer som han ska. Fortsättning följer...
