Helt otroligt vad man kan känna sig dum i huvudet när sådana dagar kommer. Ena stunden strålande lycklig för att solen skiner och det luktar gott och världen är vacker och allt är bra och spännande och inspirerande!
Nästa stund tappar man det där underbara och allt blir sjukt jobbigt. Man känner sig maktlös och kontrollerande. Jobbiga drömmar som man haft på natten hänger kvar och obehagliga fantasier blir plötsligt svåra att skilja från verkligheten. Det är då små saker kan bli väldigt stora. Man bryter ihop utan att veta varför. En kollega förstod precis vad jag menade och gav ett exempel från sin graviditet:
Hon är törstig och hennes man går iväg och köper Fanta till henne. När han kommer tillbaka skriker hon och gråter:
-Varför köpte du inte Cola???!! Förut brukade du köpa cola som du vet att jag tycker om!! Du känner inte mig längre!!!!! Bryr du dig inte om mig alls???!!
Varpå han lugnt traskar tillbaka till affären och köper cola istället.
Haha. Man kan skratta åt det sådär i efterhand. Skönt med kollegor som gör att man inte känner sig ovanligt störd. Men kanske allt det där knasiga bottnar i en rädsla att gå igenom allting själv. Att inte vara tillräckligt viktig för sin partner. En rädsla för att vara ensam om sina känslor och om graviditeten.
Just för tillfället är allting fint i alla fall! Ute står världen i blom, jag har en underbar sambo och vi sitter på en skön tågresa upp mot en väntande påskhelg med familjen.
/Line
Jag grät oavbrutet i två timmar när Meja var två dagar gammal. Anledningen? Anders påpekade att min navel, som vi skrattat åt i flera veckor, inte tittade ut längre. Världen rasade. ;)
SvaraRadera